Åker hemåt i kvällsmörkret efter en arbetsdag och en visit hos min huvudman som bor på ett äldreboende i Fagersta. Att vara god man är ett förtroendeuppdrag som ger inblick i människors livssituation och samtidigt möjlighet att underlätta och hjälpa en medmänniska när ork och förmåga sviktar. Mina egna föräldrar är döda sedan många år och god manskapet ger mig mervärde i kontakten med en åldrande människa. Det berikar också mitt samhällsengagemang som förtroendevald.
När jag åker fram genom det underbart vackra vinterlandskapet dyker Elsa Beskows sagovärld fram i mitt minne; Olles skidfärd, Solägget, Hattstugan. Ingen som de gamla goda sagoförfattarna kunde kittla fantasin och föra mig framåt i sagans underbara värld. Kan ännu känna hur spännande det var med Olle i skogens snötyngda värld och vad han stötte på i sitt äventyr. Långt senare som ung förskollärare på 60-talet återskapade jag Olles skidfärd som flanograf saga till min förskolegrupp på Kristinagården i Västerås och jag minns hur barnen fortsatte leken uppe på Djäkneberget. Leken är en gåva för barnen och en källa som i sin förlängning skapar möjlighet till lustfyllt lärande. Att alltid ha en del av sitt barnasinne kvar är att vara en sann vuxen sägs det! Känns skönt att veta! Gör nog en snöängel i snön imorgon, tror jag. Ångrar jag mig så kan jag njuta av bilden av mitt barnbarn Ida som snöängel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar